seize the day
jag drömmer om en pojke med kolsvart, smutsigt hår och trasig själ. han vandrar längs en strand utan slut. och havet till vänster om honom breder ut sig med sin oändlighet, liksom himlen och stjärnorna ovanför honom. det är sent, men sömnen har han lämnat hemma, och skorna likaså, de var ändå gamla och nötta. han älskar hur allt det fula som hör vår värld till, tycks suddas ut varje kväll när mörkret faller och tystnaden åter sjunger sin stumma sång. ensam besöker han stranden natt efter natt, bakom mina stängda ögonlock. där äger han oändligheten. allt han ser och allt han tar i, blir hans. min dröm är hans dröm. vår dröm.
men när han vandrat så långt att himlen åter börjat färgas i röd och orange och rosa, och ljuset sakta men säkert letar sig fram i båda våra medvetanden så faller han på knä i sanden. där skriker han sedan ut sin sanning, med ord som aldrig vetat någon begränsning. förklarar sin lycka och sorg och längtan i varenda stavelse som lämnar han läppar. för så är det, han viger natt efter natt åt sin vandring, bara för att påminna mig om att ingenting är evigt.
och till slut vaknar dem, alla dem som representerar verkligheten. reser sig som en vägg mot den lilla pojken med kolsvart, smutsigt hår som gråter tårar av otillräcklighet där han står på knä och blickar ut mot havets oändlighet. om dem bara kunde se det han ser. men verklighetens representanter har ingen tid till övers för drömmande tårar, höjer istället sina veta-bättre-röster och protesterar, tycker att
livet
måste vara något mer
och det är just det som skiljer honom från dem, just det som stärker hans sanning. för han vet att dem kommer att dö, utan att verkligen ha levt. och mot slutet så kommer dem också att inse hur deras väntan på livet, i själva verket blev en väntan på döden. hur tron om att vi kan leva imorgon istället för idag, förblindar oss till att mista det viktigaste vi någonsin haft, tiden. och därför är den lilla pojken och allt vad han står för, vår dröm, min verklighet. lev nu.
berg som vita elefanter
jag hittade en bok en gång som handlade om en liten pojke som kunde ha varit min vän. det var den finaste bok jag någonsin hållt i mina händer, bara för att orden var underbart oskuldsfulla men samtidigt så starka och levande. jag gav boken till min vän. han läste den aldrig, kunde ju inte förstå att den i själva verket faktiskt handlade om honom, och att den var det finaste som fanns, för mig. som han. jag har tagit åt mig av hans sorg också. jo, för han har så mycket av den. och jag antar att den tillslut blev för stor för att orka kännas, han lärde sig med tiden att skratta bort den. det hör nog till, att den här pojken har det finaste av leenden också. och det är synd hur han använder det som mest, bara för att gömma sorg.
och nu när vintern bäddar in och söver sommarvärmen, så står han inte ut. inte för en sekund. inte någonsin. låter själen fly så gott den kan medan skrattet uppehåller verkligheten. går vilse i sin egen ensamhet medan pappa kör bort det förflutna till reprisen. för så är det. nu ska vi glömma. det är ju bara det att han kan inte, kommer ihåg allting som om det aldrig ens försvunnit. pappa kommer aldrig att förstå och pojken blundar nu, bara för att ögonen inte klarar av att le som läpparna. sedan super han och knullar bort sorgen i fjortisar utan namn
varenda helg. och inte för att han är hemsk och okänslig och kåt, nej. bara för att han så gärna vill känna någonting annat. vad som helst. om så bara för en stund.
jag undrar om han gråter när ingen ser.
jag undrar om han läser det här.
(det finns ingen titel)
hur jag går sönder
inifrån och ut
och om igen
bara för att jag har allting,
som stavas
i-n-g-e-n-t-i-n-g
utan dig.
s.
för att gräsplanen nog behövde kärlek nästan lika mycket som vi)
jag vet egentligen inte för
vems skull
vi kramas.
tiden står ju aldrig still,
hur som helst.
och jag vet inte heller varför
ögonblick inte vill vara
evigheter,
eller varför sorg
inte vill vara lycka.
jag vet bara att utan
kramarna
skulle vi inte ha någonting.
(och fan, att jag aldrig kan hålla mina löften)
söndag, kanske
människor upphör aldrig att förvåna.
varken jag själv eller ni andra.
alkohol, vem kom på alkohol?
och lök? jag menar den första som
någonsin skar i en lök måste ju
ha trott att den var giftig.
cry me a river, lökjävel liksom.
jag vet inte varför jag är arg.
det går väl som det går.
och jag äger så många ord
idag, som ni aldrig kommer få.
(vilket sjukt dåligt inlägg och
varsågod, det är allt ni förtjänar)
yes, pessimisten är tillbaka!
havrekakor, av uppenbara skäl.
på evighetsvandring runt hennes hus
han går genom kylan
och snön
och sig själv, bara för att hitta
till henne.
drar ned luvan över ansiktet
och gömmer sig för världen.
följer fötterna
som blint lyssnar till hjärtat.
hela tiden bara några
meter
och en evighet bort.
bilden av hennes ögon
som skär genom hans person
gör honom matt.
hon vet.
men tanken av hennes kind mot
hans bröst
när han viskar genom varje
andetag att hon
är anledningen till att hjärtat
fortsätter att slå,
skingrar det mörkaste av mörker.
och om hon ändå bara hade
öppnat dörren
eller om han ändå bara hade vågat
ringa på.
om de ändå bara hade försökt
finnas för varandra,
så kanske de tillslut också hade lyckats
finnas för sig själva.inte alls som du tror.
nej du med henne.
jag får allt annat,
men ingenting.
jag och han,
du med henne?
det här kommer jag
skriva en bok om
någon gång.
(jag gillar en kille som gillar en tjej som gillar en kille som gillar mig)
