malinteresia

jag biter mig i läppen. det hjälper inte. torkar tårarna bara för att ge plats åt nya. förlåt, jag vet - det handlar inte om mig. 'fy fan, för att bli gammal', sa han och det var sista gången jag såg honom hel. eller åtminstone sista gången jag såg fasaden. den som ingen av oss egentligen trodde på - inte ens för en sekund - men som vi alla stirrade oss blinda på. han gråter också. jag önskar att han ska sluta försöka prata samtidigt, förstår inte varför han tror att han måste förklara sig. allt är det så ynkligt, hemskt. jag tänker att jag egentligen vill krypa nära in på, som en katt. han har ju alltid tyckt om vår katt. jag vet inte hur nära jag får gå och låter bli.

 

hon är inte hel hon heller. har också lämnat fasaden bakom sig nu. jag vet egentligen aldrig vad jag borde säga, pratar på ändå. kan i alla fall relatera till henne, tycker inte att allting är så hemskt som det verkar. men jag vet inte riktigt hur rätt jag har längre. och förlåt, jag vet - det handlar inte om mig.

 

hon försöker vara stark, fast det aldrig riktigt varit något som hon är. låter bli att bryta ihop helt och bryter bara lite hela tiden. det är plågsamt att se på, som jag gör alldeles för ofta nu för tiden. jag tänker att det är synd hur mina ord bara hjälper mig, de betyder aldrig lika mycket för andra. jag skulle ge henne alla jag någonsin skrivit om det skulle göra någon skillnad.

 

han håller masken, jag ser rakt igenom den. vill så mycket, kan så lite. allting blir fel. ingen är skyldig men alla tar vi på oss skulden. jag tänker hjärtesorg och poesi och skriver dikter i huvudet. jävla dikter som aldrig kan låta bli. eller jag, jävla jag.  förlåt, jag vet - det handlar inte om mig, och egentligen inte om dem heller.

så jag knyter näven i fickan, som jag lärt mig att så gör man, men det är en helt ny oduglighet som kryper sig på. jag har ju just vant mig vid att inte kunna rädda världen och vårt hus är stort och rött med vita knutar. det är fint att titta på, speciellt sommarkvällar när solen lyser på fasaden. men det är ju just bara fasaden som alla andra ser.

jag försöker skriva ner honom, som om

mina ord någonsin

skulle kunna räcka till. tänker högt

att 'jag vet vad jag säger, aldrig vad du

hör. det är så otydligt,

inte direkt roligt

eller sorgligt heller för

den delen. bara lite lagom'.

han ler oförstående kärlek så jag målar naglarna

röda. svart är för uppenbart och uppenbar

vill jag ju inte vara.

alla vill ha någon

som förstår dem inifrån och ut. jag håller tyst

med och låtsas, lovar mig själv att aldrig

bli så jävla

förutsägbar.

ibland lutar jag mitt huvud mot

hans axel, annars ligger han med sitt i

mitt knä och vi leker

kära

som vi absolut borde.

under soffan bor våra husdjur.

han nynnar på känslorna och jag skriver dikter

i huvudet, försöker

fånga ögonblick, som jag gör. han ler

kärlek.