malinteresia

jag vet.
men frågan är:
får du..?

jag känner en pojke
som inte är som någon
annan,
alltid annorlund,
aldrig samma.
han springer genom livet 
'för att benen inte vill sitta fast',
men stannar
korta stunder och andas
'bara för att själen tvärtemot vill'.
han är en sådan där som
aldrig går hem själv,
men ändå alltid somnar
ensam.
och han speglar sig i
alla andra,
för spegeln hemma visar ju
inte vad andra ser. 
förstår inte att han faktiskt 
klär bäst i sig själv.

du kanske känner honom,
du också.

pojken med klister i
ögonen
bad om en limburk till 
(bara för säkerhets skull, tänkte han) 
men
flickan utan person
förklarade vänligt för honom
(det som hon trodde var så uppenbart) 
att hon redan hade 
fastnat,
men inte på grund av klistret.
nej, hon hade fastnat
för honom.

och medan jag
sökte efter en stege upp
till himlen
bara för att få lite
perspektiv,
så skrek hela
världen åt mig att
ge upp.

för människor
som jag, borde tydligen
leka med elden
och himlen brinner allt för
sällan för vårt slag.

(det här är så internt som det kan bli)



jag tänkte 'underbar'
och sen grät jag
för jag hade känslor igen
känslor för,
men inte av människor.

det är så mycket
dumt i att bara vara.
ett sandkorn förändrar hela
saharaöknen,
men jag säger ord som jag ångrar
som jag genast vill ska flyga tillbaka
in i min mun
och dom förändrar också.

så mycket är ändå
helt och hållet
isblått
och glasklart,
genomskinligt till och med
om du så vill.

kan inte förklara mina känslor ikväll,
just nu är jag bara glad att jag känner.

vända ut och in på
alla andra,
bara för att hitta sig själv en sekund.
fånga känslan av att faktiskt 
vara sin egen person
och sedan andas i det tomrum
som uppstår när ensamheten inte längre
skräms.
göra fel för att man redan
vet vad som är rätt
och måla väggarna svarta,
bara för att få måla om i en annan färg.
önska sig någonting annat,
någon annanstans
för att sedan gå vidare och 
acceptera verkligheten,
som en del av
drömmen.

fånga det stora i det lilla.

alla tittar på oss
men mina ögonfransar
måste ha flätat ihop sig 
med dina,

för vi kan inte sluta 
titta på varandra
 

Han tittar leende på mig och säger "så där kunde jag också dansa, en gång i tiden". Jag vet inte vad jag ska svara, önskar som mest att han skulle kunna visa mig, lära mig. Men han är gammal nu och åren har härjat med honom, precis som många sjukdomar. Blodflödet är dåligt i benen och han klarar knappt av att gå hundra meter utan att måsta stanna och vila. Han pratar inte högt om det, skäms nästan lite känns det som. Jag pratar inte högt om det heller, men mitt hjärta gråter varje gång han saktar in för att pusta ut.

Han nynnar med i sången och ser så längtansfull ut när han talar igen "visst spritter det i benen på en?"  Jag vill svara att "det spritter i alla fall i hjärtat", men det vågar jag inte, ler mot honom och håller med "jo, det ser roligt ut att dansa". Vi fortsätter titta medan de flyger omkring på golvet i sina spettsskor. Han pratar på om tiden då han gick i skolan och hade precis likadana, "på vintern fick vi ha hö i dem, som isolering för att inte frysa tårna av oss". Jag lyssnar till vartenda ord, men har inte så mycket att säga. Han ser lycklig ut, men jag tror mest det beror på att han drömmer sig tillbaka. Det gör jag också, skapar mig en egen bild av hur det måste ha varit och han är så lycklig i mina minnen av hans förflutna.

Ibland kommer sådana där dagar då allting bara känns dumt. Då vårt känns så litet, jämfört med det som varit och vi känns liksom små, medan tiden blir otroligt stor och viktig. Det kryper i mig när jag tänker på hur jag slösar och jag tror att jag krymper en aning sådana dagar. Jag tänker att det är synd att man tillslut ska dö och att om jag fick välja skulle jag vilja vara gammal hela livet, lagom gammal, vackert gammal. Önskar mig rätt i andras ögon, mest i mina egna. Önskar mig vackergammal och klok, bara för att jag går snett med mening. Bara för att jag ungt och dumdristigt inte tror att livet riktigt blir levt annars. Men så umgås jag några få timmar med min morfar, och sedan skulle jag kunna släppa allt bara för att få se honom dansa.

det betyder ingenting 
att jag vill spika fast
självklarheten
i din hand för att 
den vilar tryggt i min.
inte heller att du vill
linda verkligheten kring "oss"
och bara vara liten med mig.

nej, det är inte viktigt,
inte på något enda sätt 
när vi bara vill sitta
och duga tillsammans
och drunkna i varandra.  
le åt oss själva
och åt det där stora
som dom kallar världen

det är faktiskt så pass 
oviktigt,
att ingenting annat längre
betyder någonting alls.