elden som falnat men fortfarande glöder
älskling, kom hem
till mig.
m.
Jag behöver ingen. Kan inte avgöra om det är positivt eller om jag borde oroa mig. Det är hur som helst ingenting jag strävat efter. Att jag blev en sådan där som kan resa sig upp och gå när helst jag vill. Flytta från en stad till en annan med en bussbiljett, för mitt liv ryms i tre resväskor. Hösten kom. Med den blev jag vad som kallas fri. På riktigt och allt det där.
Räknar ändå ner dagarna tills jag får komma hem. Köpa säng och fastna lite igen. På ingen annans vis än mitt eget. Och jag trivs. Både i min vilsenhet just nu och i det som väntar när 2014 äntligen tar slut. Då ska jag vara vuxen på riktigt och 26 helt plötsligt. Tiden slutar aldrig ticka. Snart är sommaren här och allting känns som äventyr. Barfotasommar, jag längtar redan.
Drömmen om att aldrig bli verklig.
Jag vet att du vet.
Jag har aldrig varit en sådan där som måste andas i takt
med någon annan.
Aldrig varit en sådan som inte trivs ensam under täcket.
Fyra år.
Nu äger jag hud som inte vill vara
utan. Som har glömt hur man gör. Väntar
på att någon
ska röra. Finnas. Ingen särskild någon,
bara en speciell sådan.
Älskling,
det är en styrka att ha den där någon som
stryker håret ur ens panna
och frågar om ens dag innan den lägger armarna om
ens midja.
Kramar bort det där onda. Jag behöver ditt
för att orka med mitt eget.
Behöver dig för att orka med mig själv.
(Låt oss fånga fler och klistra dem
överallt,
rita en karta för att hitta tillbaka).
Viska kärlek och andas
i takt. Igen.
Än finns det tid
Ensamma söndagar, och jag har börjar höja blicken. Tänker att jag söker efter något betydelselöst men förstår samtidigt inte hur jag skulle kunna gå från oss till det. Varför jag skulle vilja gå från oss till det. Låter vardagen handla om hon som jag är och vill bli och allt det där, men låter bli sådant där du blir alldeles för himla verklig igen. Begränsar mig för att kunna fortsätta framåt. Låter bli ikea, struntar i julmys och inte ens en säng har jag, bara för att jag egentligen redan har en. Den har blivit någon sorts symbol för min saknad där den står i mitt minne, sida vid sida med din.
Det gör mig sorgsen att det där betydelselösa finns överallt också. Även om jag tror mig veta att det egentligen är förklätt sökande efter riktig närhet. Sådan där som alltid kom sig så naturligt för oss. Jag avvisar allt för ingenting är du, samtidigt som jag vet att så kommer det inte alltid vara. Samtidigt som jag vet att du inte tänker så och inte känner så och inte kommer förstå. Du gav dig av. Det är snart tre månader sedan, och så igår igen. Kan inte låta bli tankarna. Det är nästan fyra år sedan vi var så här långt ifrån varandra. Geografiskt. Det var vår början och min mage har aldrig haft så många fjärilar i sig som den där dagen när vi fick kramas igen i terminalen. Åka taxin till vårt liv. Nu, är en annan sak. För jag vet också att vi aldrig har varit så här långt ifrån varandra. Känslomässigt. Inte sedan före den där första kvällen i kollektivet.
Så jag har höjt blicken. Söker väl mest efter något som påminner om dig. Vill hitta linjerna och smilegroparna och helst ett par tvillingar på näsan. Det är självplågeri. Precis som allt det här är. Men samtidigt ett steg framåt. Eller. Ett steg bort från, i alla fall. Vidare. För man väntar inte i terminaler på människor som inte vill ha en väntandes. Man strävar inte efter fjärilar i magen för någon som man själv bara ger klumpar i halsen. Men jag kan inte låta bli att önska, när ögonfransar faller och allt, att du skulle välja en annan verklighet än den här. Önska mig att du skulle vilja se mig för mig och oss för oss och för den vackerhet vi skulle kunna vara, om vi fick vara.
envisas med att inte titta
för att lockigt hår är lockigt hår och fint. för att ögon är till för att drunkna i och se på vackerheter med. för att armar är armar men dina händer är dom finaste. för att du log ibland när vi pussades. för att du känner mig och för att jag har känt dig i vad som känns som en liten evighet men som lika gärna kunde ha börjat igår. för att vi har hemligheter och minnen, och för att jag vet att lockigt hår kommer vara lockigt hår och fint även imorgon. för att jag saknar att simma fjärilar genom det och gömma mig i din man när du ligger över mig. för att dina ögon är som mina fast utan smink och jag drunknar bara av att tänka på dem.
för att evigheter är evigheter men de passerade som ögonblick när jag hade dig nära. för att vi en gång var en enda stor hemlighet och en alldeles för puttinuttig tvåsamhet och kära. för att alla andra vet så lite och kommer alltid veta mindre bara för att de aldrig fick vara en del av oss, men också för att vi fortfarande är och kommer nog alltid vara. för att vi älskar. för att löven ändrar färg och för att vi bor i olika städer nu. för att höst efter höst efter höst förändrar mitt liv och jag hittar evighetsgator var jag än hamnar. för att de alla faktiskt leder tillbaka till ett förflutet med en framtid.
för att du är allt jag ser när jag blundar.
Klistra en tanke,
Om att döda eller dödas.
Jag känner hur jag förändras. Hur likgiltigheten som representerar den här staden letar sig in och gör sig påmind. Biter sig fast och växer. Det gnager i mig, hur han inte längre uppskattar mig. Inte för att det handlar om honom, men jag måste ändå undra hur det kunde gå så långt att han inte längre ser min värme som något positivt.
I en stad där en måste vara allt för att få ses som någonting. Här, där ingen leker lekar men alla spelar spel och där tågen aldrig slutar gå, tycker han att jag ska formas till någon jag inte är. För det räcker inte med att vara den bästa jag, här borde jag bli hon som bara finns i han fantasi. Hon som är helt felfri.
Jag försöker låta bli. Inte för att det är svårt, men staden vill också säga sitt och jag dras åt alla olika håll. Jag strävar efter förbättring. Han strävar efter något ouppnåeligt och staden drar mig tillbaka in i mörker medan regnet aldrig slutar falla och människor stressar förbi. Till och med på söndagar.
Jag har nästintill blivit likgiltig för hemska livsöden som kantar varenda gata och tigger om medmänskligheten, den som staden lär en att inte slösa med. Jag ler inte åt gamla farbröder och jag hjälper ingen med barnvagn. Jag kanske har blivit hemsk. Köper drinkar när vi går ut och dansar. Glömmer att det finns en morgondag, men räknar ändå ner varenda dygn tills jag får åka härifrån. Skyller mina tillkortakommanden på en tillvaro som bara skiftar i grått.
Hur kunde han bli en av alla dem? Och hur kunde jag bli en av alla dem? Var försvann kärleken och var tappade vi bort oss själva? Kan inte minnas senast jag skrämde mig själv med min olikhet så som jag gör varje dag här. Kan inte minnas att jag någonsin gjort det förut. Värmen var ju min styrka även om den ibland gjorde mig svag. Nu är jag stark på riktigt, som en av alla dem. Som han. Men jag har aldrig känt mig mer bortkommen. Regnet faller. Snart är det mörkt igen. Och dagarna går.
För att logikern inte äger någon romantik och kärleken ingen logik.
Försöker hitta en början mitt i mina andetag. Känner hur jag lever. Hela tiden och varje dag och sedan om igen. Det finns inga raka linjer när man bara snurrar, men han har blivit något av en fast punkt.
Väggarna i vardagsrummet är stumma och vita. Påminner om dom i ett kollektiv från ett annat liv. Här klistrar ingen sina tankar i taket men ibland fångas ett ögonblick eller två.
Tidiga morgnar när söta flickor inte längre dansar, då sitter vi mittemot, dricker te, flätar ögonfransar.
Du kommer aldrig mer få se mig
gå ner mig.
Han säger att hjälten i mitt hjärta inte längre finns,
att jag inte längre behöver återuppleva det där livet vi hade och dagarna jag minns.
Som om jag kunde låta bli. Försöker tänka logiskt men en romantikers logik är som ingen alls. Jag vet bara en sak, det var kärlek. Och nej, det här är inte logiskt men jo, det är så himla logiskt - den är allt.
___
Älskling, jag kan inte lova förändring, jag kan bara försöka och sträva efter och hoppas. Vill inte längre lova saker som jag inte vet om jag kan hålla. Som du sa en gång för länge sedan i ett rum där mina känslor är klistrade i taket. Dina tankar. I hörnet till höger om fönstret kommer mitt "jag älskar honom" alltid sitta kvar.
Så jag lovar dig kärleken för den kan inte bara försvinna. Jag tänker att den nog bara var så himla hemskt närvarande hela himla tiden att vi till slut bara glömde bort att se den. Som man kanske gör. Men älskling, jag ser nu.
