söndagssorg på en fredagskväll.
allting är verklighet för dem. eller ingenting, det beror på hur man ser det. min bror skakar på huvudet och säger att jag bor i en bubbla. jag tar det som en komplimang. vill inte vara en del av allt det där som ni kallar livet.
jag går vilse i orden igen och dem säger att jag drömmer, som om det är någonting dåligt. själv kan jag inte förstå varför dröm och verklighet måste ligga så långt ifrån varandra.
leva drömmen eller drömma livet, ni kommer aldrig att förstå. jag gör fel i många ögon, rätt enbart i mina egna. jag väljer mig själv.
jag har för mig att han vet vad jag pratar om. hoppas. men jag tappar så lätt tråden. antar att det kan vara en bra sak och han slutar aldrig sjunga.
imorgon tänkte jag skriva en bok men jag fick annat för mig. det får bli på söndag. ja, söndag med musik. för att vackra ord egentligen inte finns, sedan sjöng han en annan låt medan jag fortsatte skriva dikter i huvudet.
morris & betty
citat ur fin bok. finfin bok,
'jag behöver dig mer än jag älskar dig & jag älskar dig så himla mycket'
- ibland när du tittar in i mina ögon så måste jag titta bort
för det känns som om du kan se vad jag tänker.
- det kan jag också. nu tänker du på min mage, här är
det en liten bulle.
- nej, jag tänker mig att du är kemist och att jag är dina
molekyler, morrismolekyler. du försöker göra ett pulver av
mig, ett kärlekspulver som du ska skänka till de kärleks-
lösa.
- nu tänker du att min hand är sval och skön mot halsen.
vissa dagar känns det mer än andra.
jag spontanfar till göteborg. har inte packat väskan, men vad gör det när man reser dit vägen tar en. på väg mot våren och takterrasser att titta ner från, på allt det andra. titta ner och försöka glömma den där fast punkten bara för ett ögonblick eller två. den som vi så gärna vill tappa bort, som alltid kommer gnaga i oss så länge vi låter den (jag hatar att den gnager i honom med).
han pratar på om det som är, som om ingenting annat har någon betydelse.
jag kan inte riktigt se det, kommer knappt ihåg hur man gör. jag antar att han har rätt. vi har fastnat, i en tid som inte fastnar för någon. intalar oss själva att vår verklighet idag måste vara den vi lever imorgon också, men jag vet inte. han vet nog inte heller.
bara att det är lättare så här. lättare än att hitta nya vägar, uppifrån takterrasser i främmande städer. lättare än att inte packa väskan när man reser dit vägen tar en.
och jag bluffar bara. är tillbaka i det fasta och verkliga om några dagar, men till dess tänker jag låtsas som jag aldrig har låtsas förut. bara för att fly är det jag gör bäst. och för att vissa dagar känns det så mycket mer än andra, gnaget. jag saknar sådant som jag aldrig haft. som det ska vara, antar jag.
vi ses när vi ses och om inte annat så vet att jag tänker på oss ibland och att det finns annat än det som är för stunden, sekunden. believe it.
jag stannar hemma när folket tycker utgång
har hittat nya värderingar utan att ens söka.
nöjer mig med att vara tråkig i andras ögon,
snart behöver jag inte vara något alls i dem.
låter dagarna gå medan jag gör det jag vill
har äntligen förstått att det inte är sedan, nu.
min bror gör lite samma sak, helt tvärtom
jag tycker om dagarna som äger bra musik
när solen tittar fram och man kan baka paj.
dagarna som jag slösar fast jag lever ändå
tänker och skapar, flyttar allt mer härifrån.
vi diggar old school i bilen på vägen hem
och jag låtsas att jag vet vad jag pratar om.
jag stannar hemma och vägrar (helt enkelt)
att ta del av all deras alldaglighet. aldrig mer.
