m.
jag pratar på, fastän jag har lovat mig själv att låta bli. andas ord efter ord efter ord av tomhet. längtar mig bort, framåt, härifrån. stannar precis där jag är. och du vet hur det är, kan redan alla känslor.
jag är egentligen så mycket bättre än så här, egentligen så mycket mer. men måste ständigt påminna mig själv att livet lever sig själv om jag låter bli. det väntar aldrig.
av någon anledning så försöker jag mindre, ju mer det skaver. som det skaver, medan jag fortsätter slösa.
för vad det nu är värt
folk svär på tvn och gråter
jag vill inte vara som de
de kysser också och sådant
alla med alla.
jag vill inte vara som er.
klarar inte av att vara normal
går hem
skriver dikter i huvudet istället
försöka inte ens.
jag vet inte hur mycket du försöker
men du är inte heller som de.
inte för mig
i alla fall.
update
eller så är det precis vad du är.
ordinary people
han andades tungt här om natten. jag fångade ögonblick.
det var sent och rummet var mörkt, han bar sitt hjärta utanpå. som han gör. och jag vet, det är så lätt att glömma, att tappa bort sig själv och att låtsas. men han får mig att minnas.
jag dröjde mig kvar. han gjorde likadant.
kanske mest för att han vill åt alla mina ord, så som jag vill åt dem. och jag vet, det är inte riktigt så riktigt som det borde vara, för att dem ska vara helt och hållet sanna. men han får mig att vilja skriva.
saknaden blev för stor här om natten. som den har en tendens av att bli.
för stor för att glömmas, tappas bort eller inte låtsas om. så han andades tungt medan jag fångade ögonblick och vi dröjde oss kvar. bara för att minnas något som kunde ha varit.
punkt
berg som vita elefanter
som jag älskar den novellen.
ja, jag ska skriva
.
.
.
imorgon.
god natt.
(och anabanana, jag saknar dig).
