empati och långbensskratt (var ska vi börja med att sluta?)
din parentes
för att jag tydligen blev hög av snöstormen.
Den här vintern har det snöat i minst fyra år. Det kan hända att jag har tappat räkningen.. Ni skulle ha sett när det började, det var helt ofattbart. På en natt var vi insnöade, på två så kunde man inte ens se ut genom fönstren på nedre våningen, så vi flyttade upp till den andra. Efter ett tag så tog maten slut (av uppenbara skäl), då gjorde vi det enda rimliga – vi började äta på inredningen. Och lite på varandra också, fast det har vi nog alltid gjort, som människor gör. När rören frös och vi varken kunde dricka vatten eller slösa det på annat så lessnade jag, som jag gör. Jag tänkte att snö och vatten - same shit, diffrent names och sedan hoppade jag ut ur mitt sovrumsfönster. Jag fastnade i en vit öken och satt där i 3 timmar, men jag hade i alla fall gott om snö att stoppa i mig eller slösa på annat (bara vit och ingen gul). Jag fick skaka på mig så gott jag kunde till och från, för att inte snöa in där jag satt, och jag tog mig loss så småningom också. Bara för att konstatera att jag inte hade någonstans att ta vägen.
På vår gård står det två stora tallar, dem höjer sig lika högt som hustaket. Jag satte mig på en av grenarna i toppen av en av dem och grät lite. Mina tårar blev snabbt till is och när snön hade täckt allt utom vår skorsten så bestämde jag mig för att det nog inte var någon idé - ville snön snöa fyra år på ett så fanns det ju ingenting som jag kunde göra åt saken. Jag ställde mig upp och snurrade runt på stället, medan snöflingor stora som tennisbollar snurrade runt mig. Jag undrade om dem någonsin fick lust att bara skrika. För dem är så tysta, snöflingor. Jag bestämde mig för att det inte var rättvist och sedan skrek jag i flera veckor för deras skull. Dem tackade mig aldrig. Lät mig bara förstå att det fanns andra orättvisor som borde rättas till före deras. Hur som helst så träffade jag en gubbe när jag väl hade tystnat igen (för vi tystnar alltid, du vet det, va?) Han sjöng, för utan sången så hade han ingen röst. Jag sa att utan orden så hade jag ingen röst, men han verkade inte förstå. Just den dagen så sjöng han om hur han hade väntat hela sitt liv på att få fara till månen, förklarade att om snön inte slutade (vilket den verkligen inte verkade vilja) så skulle vi snart vara där. Jag log och tänkte att han var ju ändå lite kokobäng, som gubbar är.
En annan dag när jag satt och åt mig tjock på snö bara för att jag ville att den skulle försvinna, så gick en barfotad flicka förbi. Jag frågade henne om hon kanske ville låna mina skor ett tag (vi kunde ju turas om), men hon svarade bara att hon var ett sommarbarn som gått vilse och att hon minsann inte behövde några vinterskor. Och jag tänkte att det har vi nog allihop (gått vilse, alltså). Så jag sa förlåt, men att jag kunde promenera med henne ett tag i hopp om varmare väder. Hon log sitt sommarleende och sedan blåste snöstormen bort henne som om hon aldrig riktigt varit där. Hon passade ju trots allt inte in och det är så lätt att glömma. Men så tänkte jag, som jag så ofta gör, att det gör ju inte jag heller (passar in, alltså). Inte som andra, hur som helst. Så jag tog av mig skorna och sedan allt det andra också, till slut tog jag till och med av mig mig själv. För hur jag än försökte så kunde jag ju inte rädda världen, inte ens från lite snö. Och jag har alltid vetat att ensam är stark, men tillsammans skulle vi kunnat äta upp all snö på ett nafs.
Den kvällen kom gubben som sjöng, till månen. Inte jag, för jag fanns inte kvar. Tar man av sig sig själv så blir man som alla andra, insnöad.
