malinteresia

han far med sin blick över hennes linjer innan han säger hejdå, som för att memorera varenda liten böj. vill för alltid minnas hur håret faller när hon vänder huvudet åt sidan. hur saknaden biter i hans hjärta när hon biter i läppen och ler på samma gång.

hon skrattar bort hans ögonblick av allvar för hon vet att något sådant äger han egentligen inte alls. han säger att 'vi kommer ju inte ses på cirka, sisådär ett halvår nu och jag vill inte glömma din fräkniga näsa'.

hennes ögon fastnar i hans, sedan reser han sig och går.

jag vet inte vad det blev av oss två. mer än två månader har gått sedan du reste dig och gick och du finns ingenstans i mitt liv. jag finns ingenstans i ditt. om du har rätt så är jag 22 nästa gång vi springer på varandra. jag var 12 första gången.

och dagarna går. löv gulnar och faller. jag skriver inte längre.

först växte vi upp och sedan växte vi ifrån varandra, nu växer jag ifrån mig själv och den enda som jag någonsin velat vara. i oslo ska jag gå vilse mer än annars och hoppas på att någon dag hitta tillbaka.

jag tror att det här är mitt sista brev till dig.

jag tänker inte på dig längre, bara om jag någon gång råkar på någonting som påminner om din osorg. för det är precis vad det är, osorg.

jag har ingen rätt att säga så, men jag önskar dig att leva större. du håller på att fastna, vet du det? snälla, fastna inte.

vi såg alltid bra ut bredvid varandra. vi blev ingenting.