malinteresia

Det finns så mycket envishet i hur hon bestämt sig för att hon visst inte är trött. Sitter på en stol i det mörka köket utan kläder och med armarna runt knäna. Det är alldeles för sent för henne men det bryr hon sig inte om. Jag känner alla hennes känslor när det står klart att hon visst vill bli upplyft i en varm famn, allting blir nästan för stort för mig när hon lägger sina smala armar runt min hals och vilar kinden mot min axel. Denna lilla fina människa. Vi vandrar fram och tillbaka genom lägenheten några gånger, lite för att hon behöver berätta om sin dag men mest för att jag behöver få vara lite nära. Och det finns så mycket kärlek i hur hon snabbt kryper ner under täcken bredvid sin mamma när jag till slut styrt mina steg till sängen hon från början smugit upp ur. Lägger sig nära, nära och hittar snabbt den där tryggheten som bara ett litet barn får lov att känna. Somnar i princip innan huvudet hunnit nudda kudden. Så mycket i en så liten människa och jag slås nästan omkull av hur liten och ödmjuk hon kan få mig att känna mig, en helt vanlig torsdagkväll i början av december.