Än finns det tid
Ensamma söndagar, och jag har börjar höja blicken. Tänker att jag söker efter något betydelselöst men förstår samtidigt inte hur jag skulle kunna gå från oss till det. Varför jag skulle vilja gå från oss till det. Låter vardagen handla om hon som jag är och vill bli och allt det där, men låter bli sådant där du blir alldeles för himla verklig igen. Begränsar mig för att kunna fortsätta framåt. Låter bli ikea, struntar i julmys och inte ens en säng har jag, bara för att jag egentligen redan har en. Den har blivit någon sorts symbol för min saknad där den står i mitt minne, sida vid sida med din.
Det gör mig sorgsen att det där betydelselösa finns överallt också. Även om jag tror mig veta att det egentligen är förklätt sökande efter riktig närhet. Sådan där som alltid kom sig så naturligt för oss. Jag avvisar allt för ingenting är du, samtidigt som jag vet att så kommer det inte alltid vara. Samtidigt som jag vet att du inte tänker så och inte känner så och inte kommer förstå. Du gav dig av. Det är snart tre månader sedan, och så igår igen. Kan inte låta bli tankarna. Det är nästan fyra år sedan vi var så här långt ifrån varandra. Geografiskt. Det var vår början och min mage har aldrig haft så många fjärilar i sig som den där dagen när vi fick kramas igen i terminalen. Åka taxin till vårt liv. Nu, är en annan sak. För jag vet också att vi aldrig har varit så här långt ifrån varandra. Känslomässigt. Inte sedan före den där första kvällen i kollektivet.
Så jag har höjt blicken. Söker väl mest efter något som påminner om dig. Vill hitta linjerna och smilegroparna och helst ett par tvillingar på näsan. Det är självplågeri. Precis som allt det här är. Men samtidigt ett steg framåt. Eller. Ett steg bort från, i alla fall. Vidare. För man väntar inte i terminaler på människor som inte vill ha en väntandes. Man strävar inte efter fjärilar i magen för någon som man själv bara ger klumpar i halsen. Men jag kan inte låta bli att önska, när ögonfransar faller och allt, att du skulle välja en annan verklighet än den här. Önska mig att du skulle vilja se mig för mig och oss för oss och för den vackerhet vi skulle kunna vara, om vi fick vara.
