malinteresia

Försöker hitta en början mitt i mina andetag. Känner hur jag lever. Hela tiden och varje dag och sedan om igen. Det finns inga raka linjer när man bara snurrar, men han har blivit något av en fast punkt.

Väggarna i vardagsrummet är stumma och vita. Påminner om dom i ett kollektiv från ett annat liv. Här klistrar ingen sina tankar i taket men ibland fångas ett ögonblick eller två.
Tidiga morgnar när söta flickor inte längre dansar, då sitter vi mittemot, dricker te, flätar ögonfransar.

Du kommer aldrig mer få se mig
gå ner mig.
Han säger att hjälten i mitt hjärta inte längre finns,
att jag inte längre behöver återuppleva det där livet vi hade och dagarna jag minns.

Som om jag kunde låta bli. Försöker tänka logiskt men en romantikers logik är som ingen alls. Jag vet bara en sak, det var kärlek. Och nej, det här är inte logiskt men jo, det är så himla logiskt - den är allt.

 ___

Älskling, jag kan inte lova förändring, jag kan bara försöka och sträva efter och hoppas. Vill inte längre lova saker som jag inte vet om jag kan hålla. Som du sa en gång för länge sedan i ett rum där mina känslor är klistrade i taket. Dina tankar. I hörnet till höger om fönstret kommer mitt "jag älskar honom" alltid sitta kvar.

Så jag lovar dig kärleken för den kan inte bara försvinna. Jag tänker att den nog bara var så himla hemskt närvarande hela himla tiden att vi till slut bara glömde bort att se den. Som man kanske gör. Men älskling, jag ser nu.