malinteresia

Jag känner hur jag förändras. Hur likgiltigheten som representerar den här staden letar sig in och gör sig påmind. Biter sig fast och växer. Det gnager i mig, hur han inte längre uppskattar mig. Inte för att det handlar om honom, men jag måste ändå undra hur det kunde gå så långt att han inte längre ser min värme som något positivt.

I en stad där en måste vara allt för att få ses som någonting. Här, där ingen leker lekar men alla spelar spel och där tågen aldrig slutar gå, tycker han att jag ska formas till någon jag inte är. För det räcker inte med att vara den bästa jag, här borde jag bli hon som bara finns i han fantasi. Hon som är helt felfri.

Jag försöker låta bli. Inte för att det är svårt, men staden vill också säga sitt och jag dras åt alla olika håll. Jag strävar efter förbättring. Han strävar efter något ouppnåeligt och staden drar mig tillbaka in i mörker medan regnet aldrig slutar falla och människor stressar förbi. Till och med på söndagar.

Jag har nästintill blivit likgiltig för hemska livsöden som kantar varenda gata och tigger om medmänskligheten, den som staden lär en att inte slösa med. Jag ler inte åt gamla farbröder och jag hjälper ingen med barnvagn. Jag kanske har blivit hemsk. Köper drinkar när vi går ut och dansar. Glömmer att det finns en morgondag, men räknar ändå ner varenda dygn tills jag får åka härifrån. Skyller mina tillkortakommanden på en tillvaro som bara skiftar i grått.

Hur kunde han bli en av alla dem? Och hur kunde jag bli en av alla dem? Var försvann kärleken och var tappade vi bort oss själva? Kan inte minnas senast jag skrämde mig själv med min olikhet så som jag gör varje dag här. Kan inte minnas att jag någonsin gjort det förut. Värmen var ju min styrka även om den ibland gjorde mig svag. Nu är jag stark på riktigt, som en av alla dem. Som han. Men jag har aldrig känt mig mer bortkommen. Regnet faller. Snart är det mörkt igen. Och dagarna går.