malinteresia

Idag skulle du ha blivit 85. För fyra år sedan åt vi tårta på kvartersbageriet och jag trodde fortfarande, naivt nog, att du skulle leva för alltid. Den hösten förändrades allt och jag har önskat mig omöjligheter sedan då.

När du försvann försvann också jag på sätt och vis och jag söker fortfarande efter dig i min ensamhet. Kommer på mig själv med att längta hem bara för att få sitta bredvid vid köksbordet. Höra på radio och prata hockey.

Du finns inte längre någonstans men jag bär med dig överallt. Jorden runt och tillbaka igen och just nu är du stockholmsbo. Förlåt. Men vad annars kan jag göra? Ingen har nog någonsin saknat någon så som jag saknar dig, så jag måste.

Jag hoppas också, naivt nog, att du har förlåtit mig. Men jag vet inte. I fyra år har jag själv försökt förlåta mig, det går sisådär.

Hur som helst. Jag kan fortfarande höra din röst i mitt huvud, lika tydlig som om vi hade pratat igår. Varje fjäril jag ser är du. Och jag kunde inte bry mig mindre om hockey men hejar självklart fortfarande på Luleå, för din skull.

Grattis på födelsedagen, morfar. 85 hade klätt dig fint.
Jag kommer alltid älska dig.