malinteresia

Badrumsgolvet är kallt. Jag minns inte vilken säng vi sov i, men vi har varit här förut. Det känns i hela mig, men det var länge sedan nu. Jag somnar för sent och vaknar för tidigt och dagarna blir längre än dom behöver vara. Jag minns för mycket. Tiden går. Du ringer inte.

Det är konstigt hur man kan glömma allt man har medan man har det, för att sedan minnas allt när det försvunnit. Det är såklart självplågeri, men samtidigt ingenting jag riktigt kan rå för. Jag kämpar oftast mellan 9 och tio varje morgon med att inte minnas din varma hud i sängen i det där rummet där väggarna var alldeles vita. Hur huden vid din näsa var min favorit, just då. Och hur dina linjer blev skarpa i det lilla ljus som letade sig in om kvällarna när allting var tyst. Förutom 21an som körde fram och tillbaka mellan Helsfyr och Aker Brygge.

Vill så gärna se framåt, men behöver kunna se dig. Jag är inte redo att låta dig gå. Du finns överallt i det som varit så jag har nog fastnat lite där, där porrljuset lyste in om morgnarna och stjärnorna gnistrade i taket. Där vi kunde ha blivit vad som helst, men blev det vi blev.

Jag vet att du också känner saknaden, kämpar med en alldeles för stor säng och ett hem som inte längre är vårt. Jag vet att du känner att du behöver göra något, behöver bevisa något för dig själv. Kanske också för andra. För mig. Jag vet att du kämpar, men älskling jag står inte ut med att vi bara har att välja mellan att vara sorg eller att vara ingenting, när jag vet att vi skulle kunna vara allt det där vackra vi drömde om. Drömmer om.

Jag tänkte åka dit igen. Där bollarna säljs i 3-pack och där vi ännu inte var någonting riktigt bestämt. Det är väl en form av självplågeri det med, men jag behöver gå tillbaka till början. Hitta känslan och försöka hitta rätt. Jag vet inte vad annars jag kan göra. Du värker i hela mig.