malinteresia

 

Jag brukade känna mig vilsen när jag såg framåt, brukade vara liten. Och inte för att jag har blivit speciellt mycket längre, eller bredare heller för den delen, men jag har blivit så himla mycket större. Framtiden ger mig fjärilar i magen nu och det får mig att tänka på honom, han som jag alltid kommer bära med mig. Antar att det är naivt att tänka att man förstår sig på livet när man är 26, men även om jag lurar mig själv så är det till det bättre. Jag är redo nu. På riktigt. 

 

Jag bär med mig honom i det där hjärtat som jag ibland tänker måste vara större än hela mig egentligen, för det bär på så mycket. När regnet faller och sprider en doft av våt asfalt, när fåglarna fortfarande kvittrar fast solen gått ner, kan jag sluta ögonen och så är jag på Hawaii igen. Jag vet egentligen inte varför, för jag tror inte det regnade en enda dag när vi var där, men Hawaii är ändå allt jag ser. 

 

Och idag firar mina vänner en dag i ett annat land och bilder när de ler och viftar med vitblåröda flaggor får mitt hjärta att värka av kärlek och saknad. Lycka. Rummet med de vita väggarna, parkerna och minigrillen, julgranen som ingen kom ihåg att vattna, bilturerna, söndagarna och midsommaren på taket. Första middagarna på golvet. Allting och så himla mycket mer. I mitt hjärta. 

 

När jag var 15 spelade vi en handbollscup i Linköping och för några dagar sedan gick jag och min mor förbi ett dagis, när hon stannar och säger ”har vi varit här förut?”. Vi kommer fram till att dagiset varit vårt hem den där helgen för 11 år sedan. Ibland blir det så himla glasklart hur allting kommer tillbaka till en, precis när det är meningen. För ingenting tar någonsin slut, det bara blir till någonting annat medan tiden går. Som den ju gör. Jag kan inte göra någonting annat än att le och snällt följa med.