malinteresia

 

Tänker på alla de där människorna som man samlar på sig. Både de som stannar och de som går. De som kommer tillbaka. Hur man får små bitar av andra personer, och hur man formar sig själv med dessa. Det lever så många människor i mitt hjärta och jag har lite svårt med det här att ju äldre man blir desto fler måste man sakna. 

 

Jag vet en pojke som bär sin person utan på, utan att någonsin visa den för någon enda, och en annan som jagar livet utan att någonsin sluta. En flicka med ärr över hela själen vars skratt ekar så himla mycket högre än alla andras, bara för att de är så sällsynta. Jag har personer som inte varit mina personer till att börja med, men som jag nu inte kan tänka mig att vara utan. De oväntade. Och en vän som åkte för att träffa världen. Vi har inte setts på flera år, fast vi bara bor en timma ifrån varandra. Och så han. Han som jag kan bli osynlig tillsammans med, om vi båda blundar riktigt hårt och verkligen, verkligen vill. 

 

Ibland saknar jag den där staden där jag blev den jag är också. Sedan tänker jag på hur det nog inte är sant, hur jag är en helt annan nu än när jag lämnade mina evighetsgator. Hur Oslo formade mig efter det, och så Stockholm och ett varv runt jorden också. Undrar vem jag kommer bli till slut, när allt är sagt och gjort. 

___

Jag stod lutad mot balkongräcket när regnet började falla och jag kunde inte göra någonting annat än att le för mig själv. Ingenting tar någonsin slut, det bara blir till någonting annat. Jag kan stå i timmar och frysa om tårna där ute medan trafiken rullar som den gör genom rondellen, medan regnet faller och dag blir kväll. Natt.

Vaknar mitt i en dröm medan solen söker sig in genom den glesa persiennen. Tänk om man föds med ett visst, personligt antal hjärtslag. Två tankar slår omkull mig fast jag fortfarande och redan ligger ner;

 

     1.     Sök efter människor, platser, händelser - ögonblick, som får hjärtat att hoppa över ett slag då och då.

     2.     När hjärtat slår snabbt och extra slag försvinner fort, låt det vara för sådant som får dig att leva lite extra. Glöm onödig ilska och släpp den där himla sorgen. Låt det vara värt det. Livet deluxe 2.0, liksom.

 

Det finns så mycket envishet i hur hon bestämt sig för att hon visst inte är trött. Sitter på en stol i det mörka köket utan kläder och med armarna runt knäna. Det är alldeles för sent för henne men det bryr hon sig inte om. Jag känner alla hennes känslor när det står klart att hon visst vill bli upplyft i en varm famn, allting blir nästan för stort för mig när hon lägger sina smala armar runt min hals och vilar kinden mot min axel. Denna lilla fina människa. Vi vandrar fram och tillbaka genom lägenheten några gånger, lite för att hon behöver berätta om sin dag men mest för att jag behöver få vara lite nära. Och det finns så mycket kärlek i hur hon snabbt kryper ner under täcken bredvid sin mamma när jag till slut styrt mina steg till sängen hon från början smugit upp ur. Lägger sig nära, nära och hittar snabbt den där tryggheten som bara ett litet barn får lov att känna. Somnar i princip innan huvudet hunnit nudda kudden. Så mycket i en så liten människa och jag slås nästan omkull av hur liten och ödmjuk hon kan få mig att känna mig, en helt vanlig torsdagkväll i början av december. 

Tänk om vi kunde spara vårt bra och låta det vara allt. Fladdrande näsborrar, lösviktsgodis och varma famnar när det blåser kallt. Tänk om vi kunde vara sådana där som visste bättre än bara rätt och fel, stannade för länge under täcket ibland bara för att hinna kyssa varenda kroppsdel. Sådana som aldrig såg dagarna i svart och vitt, räckte ut tungan åt veta-bättre-världen när den ville få oss att sluta leva fritt. För så många hjärtan som det finns, så många sätt finns det också att älska på. Tolstoj, han vet och älskling, om du bara kunde försöka förstå. Jag vill aldrig bli vad jag redan varit förut, försöker se en början i varje slut. Akut debut att veta hut. Krut. Sluta vara så fucking uptight, känner jag blir lack och snart blir det fight. Men jag har dig och tacka för en massa viktigheter, kan ju typ allt om rymden och kometer. Varför klistrade vi aldrig några tapeter? Vi borde sluta en ny sorts pakt, det är egentligen det enda jag vill ha sagt. Vi tar allt kul och bra och fucking oss och sedan låter vi livet spraka som ett fucking tomtebloss. Det kan egentligen bara bära eller brista, men denna jul står ett okomplicerat oss överst på min önskelista. Utan stämplar eller förbehåll. Att bara få vara mig och dig och börja från noll. Tänk vilken storslagen kärlekshistoria, en gorilla med lejonman och en vampyr med superhjältegloria. 

Jag behöver ingen. Kan inte avgöra om det är positivt eller om jag borde oroa mig. Det är hur som helst ingenting jag strävat efter. Att jag blev en sådan där som kan resa sig upp och gå när helst jag vill. Flytta från en stad till en annan med en bussbiljett, för mitt liv ryms i tre resväskor. Hösten kom. Med den blev jag vad som kallas fri. På riktigt och allt det där.
Räknar ändå ner dagarna tills jag får komma hem. Köpa säng och fastna lite igen. På ingen annans vis än mitt eget. Och jag trivs. Både i min vilsenhet just nu och i det som väntar när 2014 äntligen tar slut. Då ska jag vara vuxen på riktigt och 26 helt plötsligt. Tiden slutar aldrig ticka. Snart är sommaren här och allting känns som äventyr. Barfotasommar, jag längtar redan.

för att lockigt hår är lockigt hår och fint. för att ögon är till för att drunkna i och se på vackerheter med. för att armar är armar men dina händer är dom finaste. för att du log ibland när vi pussades. för att du känner mig och för att jag har känt dig i vad som känns som en liten evighet men som lika gärna kunde ha börjat igår. för att vi har hemligheter och minnen, och för att jag vet att lockigt hår kommer vara lockigt hår och fint även imorgon. för att jag saknar att simma fjärilar genom det och gömma mig i din man när du ligger över mig. för att dina ögon är som mina fast utan smink och jag drunknar bara av att tänka på dem.

 

för att evigheter är evigheter men de passerade som ögonblick när jag hade dig nära. för att vi en gång var en enda stor hemlighet och en alldeles för puttinuttig tvåsamhet och kära. för att alla andra vet så lite och kommer alltid veta mindre bara för att de aldrig fick vara en del av oss, men också för att vi fortfarande är och kommer nog alltid vara. för att vi älskar. för att löven ändrar färg och för att vi bor i olika städer nu. för att höst efter höst efter höst förändrar mitt liv och jag hittar evighetsgator var jag än hamnar. för att de alla faktiskt leder tillbaka till ett förflutet med en framtid.

 

för att du är allt jag ser när jag blundar.

Jag känner hur jag förändras. Hur likgiltigheten som representerar den här staden letar sig in och gör sig påmind. Biter sig fast och växer. Det gnager i mig, hur han inte längre uppskattar mig. Inte för att det handlar om honom, men jag måste ändå undra hur det kunde gå så långt att han inte längre ser min värme som något positivt.

 

I en stad där en måste vara allt för att få ses som någonting. Här, där ingen leker lekar men alla spelar spel och där tågen aldrig slutar gå, tycker han att jag ska formas till någon jag inte är. För det räcker inte med att vara den bästa jag, här borde jag bli hon som bara finns i han fantasi. Hon som är helt felfri.

 

Jag försöker låta bli. Inte för att det är svårt, men staden vill också säga sitt och jag dras åt alla olika håll. Jag strävar efter förbättring. Han strävar efter något ouppnåeligt och staden drar mig tillbaka in i mörker medan regnet aldrig slutar falla och människor stressar förbi. Till och med på söndagar.

 

Jag har nästintill blivit likgiltig för hemska livsöden som kantar varenda gata och tigger om medmänskligheten, den som staden lär en att inte slösa med. Jag ler inte åt gamla farbröder och jag hjälper ingen med barnvagn. Jag kanske har blivit hemsk. Köper drinkar när vi går ut och dansar. Glömmer att det finns en morgondag, men räknar ändå ner varenda dygn tills jag får åka härifrån. Skyller mina tillkortakommanden på en tillvaro som bara skiftar i grått.

 

Hur kunde han bli en av alla dem? Och hur kunde jag bli en av alla dem? Var försvann kärleken och var tappade vi bort oss själva? Kan inte minnas senast jag skrämde mig själv med min olikhet så som jag gör varje dag här. Kan inte minnas att jag någonsin gjort det förut. Värmen var ju min styrka även om den ibland gjorde mig svag. Nu är jag stark på riktigt, som en av alla dem. Som han. Men jag har aldrig känt mig mer bortkommen. Regnet faller. Snart är det mörkt igen. Och dagarna går.

 

Försöker hitta en början mitt i mina andetag. Känner hur jag lever. Hela tiden och varje dag och sedan om igen. Det finns inga raka linjer när man bara snurrar, men han har blivit något av en fast punkt.

 

Väggarna i vardagsrummet är stumma och vita. Påminner om dom i ett kollektiv från ett annat liv. Här klistrar ingen sina tankar i taket men ibland fångas ett ögonblick eller två.
Tidiga morgnar när söta flickor inte längre dansar, då sitter vi mittemot, dricker te, flätar ögonfransar.

 

Du kommer aldrig mer få se mig
gå ner mig.
Han säger att hjälten i mitt hjärta inte längre finns,
att jag inte längre behöver återuppleva det där livet vi hade och dagarna jag minns.

 

Som om jag kunde låta bli. Försöker tänka logiskt men en romantikers logik är som ingen alls. Jag vet bara en sak, det var kärlek. Och nej, det här är inte logiskt men jo, det är så himla logiskt - den är allt.

 ___

Älskling, jag kan inte lova förändring, jag kan bara försöka och sträva efter och hoppas. Vill inte längre lova saker som jag inte vet om jag kan hålla. Som du sa en gång för länge sedan i ett rum där mina känslor är klistrade i taket. Dina tankar. I hörnet till höger om fönstret kommer mitt "jag älskar honom" alltid sitta kvar.

 

Så jag lovar dig kärleken för den kan inte bara försvinna. Jag tänker att den nog bara var så himla hemskt närvarande hela himla tiden att vi till slut bara glömde bort att se den. Som man kanske gör. Men älskling, jag ser nu.

vissa dagar äger verkligen ingenting sådana dagar lever jag på luft bryr mig inte om någonting men det kan inte pojken som hade allt men ville ha mer och därför slutade utan något alls att man aldrig lär sig han med hjärtat utanpå och hon hon som blundar för allting och ser därför ingenting har därför ingenting att dem aldrig lär sig kan aldrig förstå att bara för att man greppar efter mer så betyder inte det att man måste släppa det man redan håller i borde hålla i jag hoppas att dem aldrig lyckas glömma lyckas bli människor på riktigt sådana där som aldrig lär sig
vet ni hur små ni är hur stor världen är och hur man blir större av varandra vet ni som jag vet att man växer inte så mycket på längden när allt kommer omkring och inte heller på bredden nej man växer på riktigt i ögonen på den man älskar och vissa dagar är det det enda som får betyda någonting

 

sådana dagar lever man på varandras luft bryr sig inte om någonting annat att ni aldrig lär er men så glömdes också det bort och till slut kan det hända att de till och med började krympa i varandras sällskap tappade bort den valda vägen eller glömde att vandra fritt hemskheter och ensamma kalla tår under två täcken och en filt men det värsta av allt var nog att de glömde kärleken också

 

livet är ett annat nu och även om allt det där är sant och hemskt och alldeles för jävla onödigt så tror hon sig ha lärt sig nu tror sig veta bättre kunna bättre men önskar sig innerligt att han inte hade lärt sig en helt annan sanning och vem har rätt för någon har ju fel men det lär de aldrig få veta för så mycket har de inte lärt sig när allt kommer omkring men i slutändan borde det till viss del sena kvällar och kalla nätter tidiga morgnar och kanske någon helgdag här och där ändå få handla om den där förbaskat överskattade tvåsamheten som hon aldrig riktigt stått ut med innan han ramlade in i hennes säng en natt för två liv sedan med tandborsten i munnen och världens flin på läpparna det blir vad det blir men sådant som är värt att kämpas för det kämpar man för och sedan blir det ändå vad det blir att vi aldrig lär oss

Idag skulle du ha blivit 85. För fyra år sedan åt vi tårta på kvartersbageriet och jag trodde fortfarande, naivt nog, att du skulle leva för alltid. Den hösten förändrades allt och jag har önskat mig omöjligheter sedan då.

 

När du försvann försvann också jag på sätt och vis och jag söker fortfarande efter dig i min ensamhet. Kommer på mig själv med att längta hem bara för att få sitta bredvid vid köksbordet. Höra på radio och prata hockey.

 

Du finns inte längre någonstans men jag bär med dig överallt. Jorden runt och tillbaka igen och just nu är du stockholmsbo. Förlåt. Men vad annars kan jag göra? Ingen har nog någonsin saknat någon så som jag saknar dig, så jag måste.

 

Jag hoppas också, naivt nog, att du har förlåtit mig. Men jag vet inte. I fyra år har jag själv försökt förlåta mig, det går sisådär.

 

Hur som helst. Jag kan fortfarande höra din röst i mitt huvud, lika tydlig som om vi hade pratat igår. Varje fjäril jag ser är du. Och jag kunde inte bry mig mindre om hockey men hejar självklart fortfarande på Luleå, för din skull.

 

Grattis på födelsedagen, morfar. 85 hade klätt dig fint.
Jag kommer alltid älska dig.